Frid i bönen

”Högre, far!” ropade Mary.

Far skrattade och gav gungan en kraftig knuff igen. Gungan var fastbunden vid ett stort träd som lutade sig ut över Mississippifloden. Mary älskade vinden i ansiktet och hur det kittlade i magen när hon gungade ut över vattnet och tillbaka.

”Min tur!” sa Elizabeth.

Mary hoppade av gungan för att låta sin syster gunga.

Mary och hennes familj bodde i Nauvoo. Hennes föräldrar hade blivit medlemmar i kyrkan några år tidigare och de sålde allt de ägde för att flytta dit och förena sig med de andra heliga.

Det hände mycket i Nauvoo. Det kom nya människor dit varje dag. Det krävdes hårt arbete för att bygga en ny stad, och till och med barnen hjälpte till. Att hjälpa till fick Mary att känna sig vuxen och viktig. Ibland hjälpte hon till genom att ta fars lunch till honom medan han arbetade på det nya templet.

På söndagen tog Mary på sig sin bästa klänning och hjälpte sina bröder och systrar att göra sig i ordning för kyrkan. Alla samlades under träden för att lyssna när profeten Joseph Smith undervisade om Jesus Kristus. Mary gillade att lära sig om hur de en dag kunde bo hos vår himmelske Fader igen. Profeten hade sett och hört så många underbara saker.

Men det fanns andra som inte tyckte om profeten. Mary hade hört berättelser om personer som ville göra honom illa.

En sommarkväll hjälpte Mary mor att göra rent efter kvällsmaten. Sedan kom far hem. Han hade tårar i ögonen.

”Vad har hänt?” frågade mor.

”Profeten Joseph har dödats”, sa far.

Mor började också gråta. ”Hur kan kyrkan fortsätta utan honom?” frågade hon.

Mary blev så ledsen och rädd. Hon visste att profeten var Guds utvalda tjänare. Hur kunde vår himmelske Fader låta det här hända?

Hon började gråta och sprang ut ur huset till trädgården. Efter att ha fallit på knä nära några buskar började Mary be. ”O, himmelske Fader, vad ska vi göra? Vår profet har dödats.” Tårar rann nerför ansiktet.

Då hörde Mary en mild röst inom sig. Jag ska uppresa en annan profet som ska leda mitt folk.

Hon fylldes av en varm och glad känsla. Hon torkade ögonen och sprang tillbaka in i huset så fort hon kunde.

”Mor! Far!” sa Mary. ”Jag bad en bön och min himmelske Fader svarade mig.” Hon berättade för dem om rösten och den fridfulla känslan hon hade.

När mor och far kramade Mary visste hon att allt skulle bli bra. Hon var fortfarande ledsen och visste att det skulle bli svårt. Men vår himmelske Fader skulle fortsätta att vägleda dem och hjälpa dem.

Illustrationer: Kristin Sorra