Avslutande ord

Jag är säker på att ni fångade det löftet: ”Frälsarens frid, glädje och gudomliga kärlek.” Och må det bli ert. Och må ni agera på ett sätt som gör att ni får uppleva detta – att ni får dessa välsignelser på ett rikt sätt.

Jag åt lunch med president Oaks i fredags och vi pratade om den här sammankomsten. Och jag sa – ni vet, jag kände till budskapet, löftet han skulle ge er – och jag frågade honom vad mer han skulle säga till er. Och han sa att han vill att ni tänker på vilken slags värld ni vill föra vidare till era barn. Vilken fråga! Jag vet inte hur många av er som tänker på sådant just nu, men det är en profetisk fråga. Och jag ber att det som vi tar upp i kväll förbereder er för att förbereda världen mer effektivt för era barns ankomst, som han sa kommer att ha ett djupgående inflytande på den.

När jag tänkte på president Oaks löfte till er, tänkte jag på andra profeter. Och jag tänkte på Alma den yngre som upplevde en dramatisk början på sin tro. Han levde naturligtvis ett liv i stort förfall och var en ivrig motståndare mot kyrkan, till en dag då det förändrades i ett av de mest genomgripande förvandlingarna i skrifterna. Och han sa bland annat om det ögonblicket: ”Vilken glädje, och vilket förunderligt ljus jag såg! Ja, min själ fylldes med glädje, lika stor som min smärta hade varit.” Det är fantastiskt att tänka på det. Och att tänka på hans förvandling och sedan vad han gjorde och hur han agerade och vilka han välsignade.

Han talade om dem vars själar – detta är senare – han talade om dem vars själar utvidgades och sjöng ”sången om den återlösande kärleken”. Jag älskar de orden. ”Sjunga sången om den återlösande kärleken.” Och han ville att hans folk skulle förstå det, och förstå vad de missade om de inte sjöng sången om den återlösande kärleken. Så han försökte och försökte och försökte, och arbetade och arbetade och arbetade för att hjälpa dem förstå det. Han ställde frågor som ledde dem i en riktning som skulle hjälpa dem förstå. Han frågade: ”Har ni blivit andligen födda av Gud?” Föreställ er att ni är i den folksamlingen. ”Ser ni framåt med trons öga?” frågade han. Underbart att tänka sig att man är där. Och sedan frågade han så underbart: ”Om ni har upplevt en hjärtats förändring, och om ni har känt er manade att sjunga sången om den återlösande kärleken, så vill jag fråga: Har ni den känslan nu?” Wow. ”Har ni den känslan nu?”

Jag vet inte vad ni tänker, men jag har undrat över hur det skulle kännas att vara i en av dessa folksamlingar, en av dessa grupper, där han ställde dessa frågor och undervisade och önskade hjälpa dem förstå det han hade förstått genom sin storartade förvandling och enastående omvändelse. Jag föreställer mig honom i en situation där han tittar ut över en stor grupp, antar jag. Några av personerna kände han – och han kände kanske många av dem – till vilka han sa: ”Har ni den känslan nu?” Olika slags bilder kommer upp i mitt sinne. Jag har en av en ung man som räcker upp handen och säger: ”Men Alma, det är svårt för mig för i natt när det stormade blåste mitt tält omkull.” Det är menat att vara roligt. Det är förskräckligt. Ja, hans tält åkte omkull.

Så låt oss gå tillbaka till hur det är mycket mer troligt att det kan ha varit. Inför en annan folksamling, en annan dag, ställer Alma frågan: ”Har ni den känslan nu?” Och jag tänker på en annan bild. Jag tänker på en ung man, kanske i 20-årsåldern, jag kallar honom Samuel, som faktiskt räckte upp handen i min inbillade interaktion. Och han säger till Alma: ”Jag har det svårt. Jag är rädd att min skörd kommer att slå fel.” Och så säger han: ”Du känner Rebecca. Du vet hur jag känner för Rebecca. Men jag är bara inte säker på hur hon känner för mig.” Och han har Almas uppmärksamhet. Och sedan säger han: ”Och lamaniterna kommer närmare.”

Så Alma tänker, och ser på honom med stor kärlek säkert, och säger till Samuel: ”Ja, de här är verkliga bekymmer, Samuel. Och de tynger dig. Men Samuel, du vet vem du är. Du vet vem du är. Du vet vem din Frälsare är. Du vet att din kärleksfulle Fader i himlen ska sända sin Frälsare för att återlösa dig. Och du kommer att omslutas av din Frälsares armar. Samuel, du vet vad som ska hända.” Och sedan med mer kraft. ”Samuel, det här är tro. Samuel, det här är tro.” Och självklart fanns det i den församlingen andra som absolut ”kände så nu”. Men det fanns andra som Samuel – förmodligen många, jag vet inte. ”Samuel, det här är tro. Samuel, sjung sången om den återlösande kärleken.” Och med det ser jag Alma stråla mot honom som om han vill ladda ner det här till Samuel, vilket jag är säker på var hans absoluta avsikt. ”Samuel, sjung sången om den återlösande kärleken.”

Nåväl, kära vänner, det här är återigen något som vi alla kan öva på. Ni – de allra flesta av er – känner till dessa grundläggande sanningar som Alma undervisade Samuel och de andra om. Ni känner till dessa sanningar. Och ni vet mer, för det här är inte hundratals år före Frälsarens ankomst, det är hundratals år, tusentals år, efter Frälsarens ankomst. Och vi har fortfarande en levande profet, och ni har en levande profet i dag som lovar er Frälsarens frid, glädje och gudomliga kärlek, och ni vet var ni ska finna den. Men det krävs att ni för fram detta, att ni för fram kunskapen om sanningen, i förgrunden. I hjärtats förgrund och i sinnets förgrund. Dra fram det hela vägen så att det ligger framför oron för grödan, hjärtevännen som inte riktigt är där än, och lamaniterna som närmar sig. Men vi har vår tro på nära håll, precis i förgrunden. Inte som Samuel uppenbarligen hade det då, i bakgrunden. Rakt framför oss är där vi behöver det. Och vi behöver öva på det. Vi behöver öva på det dag ut och dag in – så som ni lärde er det, många av er som har verkat som missionärer eller många av er som har haft svårigheter med att lära på andra sätt. Men vi behöver ha vår tro i förgrunden, så vad ska vi därför göra? Jo, vi ska tillsammans sjunga en sång om den återlösande kärleken.

Det avslutande musiknumret i dag blir ”Låt oss sträva fram” med arrangemang av den extraordinäre Richard Elliott som vi är välsignade med att ha vid orgeln i dag, dirigerad av Marshall McDonald på ett underbart sätt med den här kören. Men det vi ska göra är att tillämpa vår sång innan de sjunger i slutet, för att komma till insikt om dessa sanningar – om resan, om man så vill – och sjunga sången om den återlösande kärleken, och helt acceptera att vi inte är där än, men att vi kan tänja oss i den riktningen, och allt vi behöver är vår tro nära i förgrunden, med allt annat i bakgrunden. Så det vi ska göra är att först sjunga psalmens två första rader tillsammans. Ni med kören. Och när ni gör det är det fullt acceptabelt att bli lite överrumplad, att bli distraherad, om ni så vill. Faktum är att vi kan uppmuntra er att vara lite långsamma, som det är ibland när ni går in i en församling och de inte riktigt är med på noterna.

Jag har aldrig varit i en själv. Men kan ni göra det? Bara första gången gör vi det som kanske en av de värsta ni har upplevt. Och vi gör det – bara de två första raderna. Och orden kommer upp här nu, tror jag. Vilken sekund som helst.

[De församlade och kören sjunger haltande ”Låt oss sträva fram”.]

Desperat. Det här är en av mina favoritpsalmer, och på många sätt är det en psalm, en hymn, om den återlösande kärleken. Och ändå sjunger vi den faktiskt så ibland. Jag var tvungen att övertala, och vädja till Richard Elliot att spela den på det sättet. Han sa: ”Men vad kommer organister att tycka runt om i världen? Kommer de att bekymra sig om att jag …” Jag sa: ”Nej, vi vädjar till dig att göra så här. Det handlar inte om organisten. Det handlar inte om att det görs på ett dåligt sätt. Det handlar om hur vi förvandlas när vi lär oss sjunga med återlösande kärlek. När vi för fram vår tro på nära håll och den omedelbart är med oss så kan den överskugga allt annat i glans, i ljus.”

Okej, så bara för att ge oss en glimt av hur det kan vara, och vi kommer att göra ett nytt försök om en stund, så ska vi låta kören sjunga – vad är det, två rader refräng? Tack, Marshall.

[Kören sjunger översvallande ”Låt oss sträva fram”]

Vad sägs om det? Okej, det var allt vi behövde göra. Så återigen, kom ihåg. Och i detta har psalmer ord, de har fraser, och vi lägger knuffen framåt, kraften, ljuset och energin i de ord och fraser som är viktiga. Och ni förstärker dem. Det spelar ingen roll om ni har en ful sångröst, men vad ni än gör så sjung. Och detta är återigen liknande för er – att lägga tonvikten där den behöver vara i ert vittnesbörd. Lägg tonvikten där den behöver vara på det sätt som Alma menade och på det sätt som president Oaks menar när han lovar er frid, glädje och gudomlig kärlek från Frälsaren när ni deltar i institutet och när ni deltar i sakramentsmötet och allt annat heligt och vackert. Men vi måste jobba och lägga energin där.

Jag tror att det vi ska göra nu är att sjunga tredje versen och refrängen tillsammans. Är ni redo att göra det? Okej, den här gången behöver ni ge allt.

[De församlade och kören sjunger ”Låt oss sträva fram”]

Så, så, så mycket bättre. Så mycket bättre. Men kom ihåg vad det är vi representerar här. Vi kommer faktiskt att ha vår tro i förgrunden. Och ni kommer faktiskt att betona de ord som är viktiga. Och jag tror att vi har lyft fram ett par, men ni kan sjunga högt dem som talar till er. Okej? Det är så vi behöver sjunga och så vädjar vi till er att sjunga där sången inte är så stark, även om ni är den enda. Men kom ihåg att det här symboliserar er växande tro. Och att sätta er tro med betoning i förgrunden trots er oro, era bekymmer och er rädsla, i hopp om att ni ska överskugga dem.

Okej, vi prövar det här en sista gång tillsammans.

[De församlade och kören sjunger högt ”Låt oss sträva fram”]

Hur kändes det? Okej. Det krävs handling, det krävs vision, det krävs urval för att sätta det vi behöver betona i vår andliga förgrund, så att vi kan överskugga vår rädsla, våra bekymmer, av vilka många är absolut verkliga. Men jag vädjar till er att öva på detta. Sakramentsmötet är en inbjudan där ni kan öva för att göra det vackert. Att sjunga när som helst är en till. Men det är här och så här vi lägger betoningen, och det är så här vi för fram vår tro i förgrunden och det är så här Alma och president Dallin H. Oaks uppmanar oss att göra det.

Kära vänner, tack för er godhet. Må ni välsignas när ni försöker lägga betoningen i ert liv där den ska vara. Tack för er godhet. Jag är så tacksam för den här stunden med er. Och jag är så tacksam för att jag upptäckte min tro när jag var 26, och att jag kan vara här med er i dag under denna underbara sammankomst där vi talar om tro, om ljus, om glädje och särskilt om löftet om Frälsarens frid, glädje och gudomliga kärlek. Om allt detta vittnar jag med kärlek och med tacksamhet och i Jesu Kristi namn, amen.