Tal och diskussion: Äldste och syster Kearon samt unga vuxna
Världsomfattande andakt för unga vuxna
Söndag 1 februari 2026
Äldste Patrick Kearon: Det är underbart att vara här med er alla i kväll för att fira institutets hundraårsjubileum och tänka på alla liv som har förändrats av seminariet och institutet under dessa årtionden. Det har varit underbart att se er komma in i kväll. Och jag tänkte säga att det här är ganska mysigt på ett gigantiskt och enormt sätt. Jag hoppas att ni har lagt märke till att vi har bistrolampor bara för att förstärka den mysiga känslan här nere.
Det är underbart att vara med er, och vi ser fram emot den här stunden med er och tackar er för att ni är här. Vi förstår att några av er råkade ut för en trafikstockning, och det är stort av er att ni är här ändå.
Syster Jennifer C. Kearon: Ja, vi är så tacksamma för den entusiasm vi känner här i kväll, och vi älskar att se ut över ansiktena på dem av er som är på plats här i kväll. Men vi försöker också föreställa oss dem av er som har samlats i möteshus eller i hem eller på en avskild plats på egen hand för att se den här kvällen – när ni söker ett närmare band till er Frälsare. Vi älskar er alla och är så tacksamma att få vara med er.
För ett par veckor sedan hade vi den fantastiska möjligheten att träffa två olika grupper av era jämnåriga – och några av dem är faktiskt här i kväll – och vi bara satt och pratade med dem. Vi pratade i ungefär en timme med de här två olika grupperna. De ställde några frågor, och vi gav dem några svar. De representerade fem olika nationer: unga vuxna från USA, från Mexiko, från Norge, från den karibiska ön Curaçao och från Republiken Kongo.
Äldste Kearon: Så det vi ska göra nu är att gå igenom fem av frågorna som ställdes i en video. Och sedan ger vi förmodligen en kommentar eller två mellan var och en. Så låt oss ta den första videon.
Känna igen och övervinna väghinder
Ung vuxen: Vilka är några av de största väghindren ni har sett som vi unga ensamstående vuxna har satt på vår väg som blockerar oss från Guds kärlek, eller kanske från att bli något som Gud vill att vi ska vara?
Äldste Kearon: När jag tänker på vilka väghinder unga vuxna har, tänker jag på att det här är upplagt för att vara ett prov på samma sätt som ni upplever i era studier – ett prov som bedöms efter någon slags omöjlig skala. Jag vet inte. Men jag tror att det är den sortens tänkesätt som kan vara ett hinder för vår inställning till vår tid under jordelivet och det eviga livet.
Här är ett favoritcitat från president Henry B. Eyring: ”Herren låter oss inte utsättas för det här provet … för att ge oss ett betyg; han gör det för att processen kommer att förändra oss.”
Vi prövas inte på samma sätt som ni prövas i era studier – vi får möjligheter att tänjas och lära. Inte för att någon för en stor och evig poängtavla, utan för att vi behöver växa och utvecklas och förstå och komma till insikt om vem vi är. Så det handlar inte om väghinder. Det handlar faktiskt om hur vägen banas för oss, ibland med fantastiska upplevelser som är vackra, och ibland med upplevelser som är mycket svåra och mycket tänjande.
Syster Kearon: Hur är det med väghindret självtvivel och rädsla? Hur är det med den inre rösten i ert huvud? Den kan verkligen vara ett väghinder. Missmodiga röster. Röster som säger att ni är misslyckade. Röster som säger att ni helt enkelt inte håller måttet. Och det finns många anledningar till det: Ni kanske inte fick jobbet. Ni kanske inte klarade provet. Ni kanske vill gifta er men är fortfarande inte gifta. Ni kanske är frånskilda. Kanske kämpar ni med samma svårighet, samma synd, samma problem, som ni har haft länge. Så de här rösterna säger: ”Jag är inte bra nog, jag blir aldrig bra nog, jag kommer aldrig att hålla måttet och jag kan omöjligen vara den Gud vill att jag ska vara.” Jag tror att det är ett väghinder. Och ibland hör jag de där rösterna själv.
Hur låter Frälsarens röst i ert huvud? Den skiljer sig mycket åt från det jag har beskrivit, röster av cynism och kritik och skam, röster av hopplöshet. Lyssna på vad Frälsaren säger till oss i Johannes kapitel 10. Jag älskar det här.
”Jag säger er sanningen: Den som inte går in i fårfållan genom porten utan tar sig in från annat håll, han är en tjuv och en rövare.
Men den som går in genom porten är fårens herde …
Fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem …
Han [går] före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst.
Men en främling följer de inte utan flyr från honom, för de känner inte främlingars röst.”
Ibland har man en främlings röst i huvudet, en tjuvs och en rövares röst, och det har jag också. Jag med. Rösten från någon som inte känner dig, som inte bryr sig om dig, och som faktiskt är fast besluten att förgöra dig. Vi får inte lyssna på de här rösterna, främlingars, tjuvars och rövares röster, utan i stället lyssna på vår gode Herdes röst, som alltid är uppmuntrande, alltid kärleksfull, alltid hoppfull. Ja, han kallar oss att bli bättre. Ja, han kallar oss till omvändelse om så behövs. Men hans röst kommer alltid från en person – från en Frälsare som älskar oss, som har betalat det yttersta priset för oss, och som faktiskt är bunden genom förbund till var och en av oss. Så mätta er därför med Kristi ord, inte med en främlings ord.
Okej, låt oss titta på nästa video.
Hjälp dem som går iväg
Ung vuxen: Det finns olika skeden i livet när jag håller buden beroende på hur jag känner att Gud förväntar sig att jag ska hålla dem, men hur hjälper man en vän som man ser sakta förflyttar sig bort från aktivitet i kyrkan eller från att dagligen känna Anden? Hur hjälper man dem utan att i princip säga till dem att de är fel ute på ett sätt?
Syster Kearon: Det är svårt eftersom man inte vill verka dömande. Man vill inte framstå som, ni vet, att man säger: ”Mitt sätt att leva efter evangeliet är ett mycket bättre sätt eller det rätta sättet.” Det handlar alltid om kärlek och tid, tror jag. Era vänner behöver känna er kärlek och behöver veta att ni är redo att ge dem den tid de behöver.
Och era vänner kanske befinner sig i en fas där de behöver diskutera några av de saker som pågår i deras sinne och hjärta. Och ni kan ge dem budskapet – det tydliga budskapet – att ni är en trygg plats. Ni är någon som älskar dem och respekterar dem och tar hand om dem och hjälper dem oavsett vad de går igenom. Ni kanske inte håller med dem, ni kanske inte väljer det som de väljer, men det gör verkligen skillnad för vänner som har det svårt att ha en trygg plats att landa på och att ha någon som de känner bryr sig om dem.
Jag tror att det hjälper att prata om tillfällen när de kanske kände Anden starkare än de gör nu eller när de levde efter evangeliet mer trofast än de gör nu. Och prata med dem om hur livet var för dem då och vilka skillnader de märker.
Så ärliga, förtroliga, ande-till-ande-samtal där ni inte ger dem budskapet att ”du säger inte det jag förväntade mig att du skulle säga, eller du ger mig inte det svar jag vill höra och därför avslutar jag det här samtalet”. Jag tror att det är mycket viktigt.
Och det här är en princip som gäller alla våra relationer. Det är en princip som gäller föräldraskap. Det är en princip som gäller när vi pratar med våra nära och kära i alla situationer.
Äldste Kearon: Ja. Och jag tror att beroende på var de är – Carl pratade om vänner som kanske är på väg bort. Beroende på var de är bör vi försöka hjälpa dem förbli engagerade – vi talar om aktivitet i kyrkan. Vi talar om att vara aktiva i kyrkan. Det är ett mycket intressant uttryck för en nyomvänd att höra det ordet. Men jag tror att vi vill göra allt vi kan för att hålla dem engagerade, hålla dem aktiva, hjälpa dem att hjälpa andra. Om de har ett ämbete, att besluta sig för att engagera sig i det. Att undervisa, att stödja och att ta hand om de andra som kanske har det svårt. Jag tycker det är så träffande att Mormons bok börjar med Lehi och hans familj – med Nephi som går och gör – och vi är ett folk som går och gör. Och jag tror att det finns stor kraft i det. Det håller vår tro vid liv. Och om vår tro har glidit iväg lite kan det dra oss tillbaka. Jag älskar det som president Monson sa om Frälsaren. Han sa att Frälsaren alltid var aktiv. Jag tror att vi på ett underbart sätt kan följa det exemplet.
Låt oss se nästa video.
Känna frid trots ångest
Ung vuxen: Som en ängslig person tycker jag ibland att det är svårt att vara glad när jag är orolig hela tiden. Och jag undrar om ni har några insikter om hur man kan känna större frid i Frälsaren så att man kan känna större glädje?
Äldste Kearon: Det är en bra fråga, för vi känner alla rädsla och har ångest ibland. Somliga av oss tyngs mer av detta än andra. Somliga av oss behöver hjälp att hantera vår rädsla och ångest. För vissa av oss är det medicinskt, och lyckligtvis blir vi bättre på att hjälpa varandra eller få medicinsk hjälp med rädsla och ångest.
Om man går till skrifterna, så vitt jag kan se, är Jakob den person i skrifterna som talar om att vara ängslig och om stor ängslan mer än någon annan. Och det är intressant, för hans ångest är ganska olik min, i många avseenden i alla fall. Hans ångest är vänd utåt. Hans ångest gäller hans folk och deras välbefinnande. Min ångest handlar alldeles för mycket om mig och hur jag mår och om jag stökar till det ena och det andra. Något jag har lärt mig om och om igen – och måste fortsätta lära mig – är att om jag tänker på någon annan så lyfts min ångest. Jag behöver bara tänka på någon annans välmående så börjar min ångest försvinna. Faktum är att den är borta. Ofta bara försvinner den. Och om jag gör något snällt för någon annan så finns det en enorm kraft i det. Så jag vill vara mer som Jakob och ha min ångest mycket mer utåtriktad. Och jag tror att det finns ett enormt – jag vet att det finns ett enormt helande.
Syster Kearon: Jag tror att vi i vår moderna tid är vana vid att känna obehag eller smärta och vi vill omedelbart ha bort det. Vi är bara så vana vid omedelbar tillfredsställelse. Tänk er att man står i duschen och vattnet är lite för kallt, så jag vrider bara på kranen lite till vänster, och det blir varmare. Eller något liknande. Och vi är bara så vana vid att vara bekväma. Vi vill ha det bekvämt. Alla människor vill ha det bra – vi vill inte känna obehag.
När vi oroar oss för framtiden för att den är osäker och okänd så är det väldigt naturligt. Och jag tror att vi måste acceptera att en del av att vara människa, en del av att leva i den här världen, är att acceptera stunder av obehag och kanske till och med perioder av obehag och att vara okej med ovisshet. Man kan förvänta sig att få uppleva några dagar, veckor eller till och med månader då man är lite orolig eller till och med lite missmodig. Vi behöver lycka och missmod. Vi behöver glädje och sorg. Och de där upplevelserna, de där känslorna, är det som gör livet så spännande och så vackert.
Äldste Kearon: Jag vill lägga till ett specifikt exempel från Jakob. Jag talade om Jakob där, och i Jakob 4, verserna 2 till 4 kan vi läsa:
”Men vi kan skriva några ord på plåtar som ger våra barn, och likaså våra älskade bröder, en viss kunskap om oss eller om deras fäder.
Nu gläds vi över detta, och vi arbetar flitigt med att rista in dessa ord på [plåtarna] i hopp om att våra älskade bröder och våra barn ska ta emot dem med tacksamma hjärtan och noga läsa dem, så att de med glädje och inte med sorg … får kunskap …
För i denna avsikt har vi skrivit detta, så att de kan veta att vi kände till Kristus och att vi hoppades på hans härlighet många hundra år före hans ankomst.”
Det jag älskar med det här är, återigen, att Jakob alltid tänkte på andra. Han tänkte alltid på människorna omkring sig, och här tänker han på människor i kommande generationer. Han gick så långt. Hur påverkade det honom? Det gjorde att han vände sig utåt, det gav honom stor glädje, och det gav generationer – ända fram till i dag – stor glädje att läsa om honom.
Syster Kearon: Jag tror att en stor källa till ångest för många av oss är när vi tittar på världen och ser oroligheter, vi ser vad som händer på nyheterna runt om i världen, och det är en orsak till ångest. Och hjärtskärande nog lever vissa av oss i och genom dessa perioder av oro, orättfärdighet och orättvisa. Och varför ger det oss ångest? Därför att vår ande inte är ämnad för stridigheter. Jesus lär så tydligt att ”en stridslysten ande inte är av [honom]”. Vår ande är ämnad för mildhet och ödmjukhet och kärlek och förlåtelse och frid. Så när vi ser andra människor uppleva oroligheter och livets orättvisor som finns överallt omkring oss, är det mycket svårt för vår ande. Vi vill inte se det.
Så vad skulle Frälsaren säga om detta? Vi vet att han sa: ”I världen”, ja, ”får ni lida.” Det kommer att finnas oroligheter och orättvisor. Det kommer att finnas krig och det kommer att finnas katastrofer. Men trots detta sa Jesus: ”Var frimodiga.” Varför? Därför att ”jag har övervunnit världen”. Vi behöver se till att vi kopplar bort våra sociala mediers nyhetsflöden tillräckligt ofta för att skapa kontakt med vår Frälsare och ta del av hans frid som kommer därför att han har övervunnit världen och redan betalat priset för all den orättvisa och orättfärdighet som vi ser överallt omkring oss. Ta bort din väntan och oro från ditt bröst och lägg det på honom. Han är stark nog att bära det.
Låt oss titta på nästa video.
Känn glädje i ovisshet
Ung vuxen: Hur kan man känna glädje som ung vuxen när man egentligen inte vet vad framtiden har i beredskap?
Syster Kearon: Svaret på det är grundat i – som så mycket annat – tro på och tillit till Jesus Kristus och hans överflödande, kärleksfulla hjärta. Han har bara den allra vackraste framtid för er – för var och en av oss. Ju mer vi kan lita på det, desto mer kan vi tillåta oss själva att överlämna oss och falla i hans händer och leva efter hans vilja, och desto mer kan vi lita på det goda som ska komma. Jag tror att det verkligen hjälper oss att känna glädje. Det ger oss en grundad och fridfull känsla i hjärtat – tillförsikt inför Herren. Vi kan inte låta bli att vara glada när vår tro på och tillit till Kristus och hans plan för oss ökar. Det har varit min erfarenhet. Och när svåra situationer dyker upp, vilket de alltid gör och alltid kommer att göra, behöver vi inte bli förvånade över det, vi behöver inte hamna ur kurs. Vi kan bara vända våra hjärtan mer fullständigt till Herren och fråga honom: ”Okej, vad vill du att jag ska lära mig av det här? Vad ska jag göra nu?” med fullkomlig förtröstan på att han leder er längs vägen.
Äldste Kearon: Jag älskar det också. Ibland när vi oroar oss för framtiden kan det vara till hjälp att se tillbaka. Och ert liv har troligen varit en blandning av härliga tider och utmanande tider i olika proportioner. Jag har hört andra säga: ”Vi vet inte hur högt vi har klättrat förrän vi tittar ner för berget.” Det är ett bra bildspråk för mig. Och det är klart att det berg vi måste bestiga alltid ser skrämmande ut, men när vi ser tillbaka och säger ”wow, jag har kommit långt”, kan det ge oss tillförsikt inför framtiden.
Syster Kearon: Det hjälper mig verkligen att minnas att ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande”. Ni befinner er i en period i livet när ni har så många beslut framför er – så många möjliga vägskäl – och det är osäkert. Det är osäkert, men det hjälper att komma ihåg att ni, var och en, är förutordinerade. Innan ni kom till den här jorden, när ni levde med er himmelska familj, förutordinerades ni för särskilda syften och uppdrag, och ni förutordinerades att lyckas, förutordinerades till storhet, till att hjälpa Herren i hans stora verk. När Jehova talade till Mose sa han till Mose: ”Jag har ett uppdrag åt dig, min son.” Och detsamma gäller för var och en av oss. Han har ett verk för er och för mig, och vi har förutordinerats till storhet.
Äldste Kearon: Det är en stor tanke. Och jag tror att en av våra uppmaningar i kväll är att vi tänker djupare på detta. För några som har vuxit upp med den här kunskapen kanske tanken om att vara förutordinerad till storhet är något som redan finns där. Men har den förlorat sitt värde för att den alltid har varit en del av vår existens stämningsmusik som alltid funnits där? Men den är verklig.
Enkelt sagt, när vi var förlovade sa en klok själ i vårt liv – angående att känna glädje i en osäker framtid – till oss: ”Glädje kommer skedvis.” Faktum är att hon sa ”teskedsvis”. Och det är en härlig bild som har följt med oss. Hon menade, ni vet, att glädje är en vacker morgon. Glädje är bara en liten munsbit av någonting. Glädje är en stund med en vän. Eller vad det nu kan vara. Men glädje kommer skedvis. Det var en sak.
Och det andra jag ville reflektera över är att det krävs övning för att finna glädje. Allt detta kräver övning, kräver ett visst mått av arbete och ansträngning. Och jag uppmanar er – vi uppmanar er att en timme i veckan fokusera på att känna glädje: sakramentstimmen på söndagar. Låt oss göra det till det mest glädjefyllda ögonblick under veckan som vi kan uppleva. Och sedan kan vi hoppas att den glädjen sprider sig därifrån. Men tänk om vi inte gjorde den timmen till veckans mest glädjefyllda. Vilken förlust det skulle vara! Så en uppmaning till er är att ni gör er sakramentstimme underbart, förunderligt glädjefylld. Och ja, ni kommer att gråta när ni tänker på Frälsarens stora försoningsgåva, men ni måste känna glädje när ni tänker på hur han störtade ut ur graven och allt som det representerar, och allt som han har tagit bort från er i form av bördor.
Okej, en video till, tror jag.
Förstå och tillämpa Jesu Kristi försoning
Ung vuxen: Hur kan vi förstå försoningen bättre? Hur kan vi tillämpa försoningen i vårt liv?
Äldste Kearon: Jag blev medlem när jag var 26. Jag går tillbaka till det och hur svårt det var för mig att förstå försoningen då. Jag blev helt förbluffad och kunde inte tro det. Så när jag tänker på det nu, tänker jag på planen: vår himmelske Fader, en kärleksfull himmelsk Fader som älskar oss, sina barn. Och syftet med att vi kom hit – att lära, utvecklas, umgås, älska, att agera i tro. Och försoningen.
Han visste att vi skulle göra misstag, så han sände sin dyrbare Son till att på något sätt – ni vet, man säger ”man ser och man gråter, man tänker och man gråter” – att på något sätt ta på sig våra synder. Hur? Han kommer att förklara det en dag, men vi vet att han gjorde det. Så när jag tänker på försoningen på det sättet, tänker jag på avsikten med vår himmelske Faders lycksalighetsplan för er och för mig. Och med det sammanhanget kan jag börja förstå. Men jag tror inte att någon av oss har något som kommer i närheten av en fullkomlig förståelse av försoningen här.
Men när vi förstår att planen och försoningen kan hjälpa oss igenom alla prövningar, utmaningar, att förstå frid, förstå kärlek och glädje, liksom andras missgärningar och synder, då är jag på god väg. Och efter tårarna kommer den explosiva glädjen, för mig. Den absolut överväldigande tacksamheten över att han tog bort alltihop. Och det är den vackraste insikten efter alla tårar, efter alla sorger, efter all smärta – glädjen. Det är bara, återigen, bortom min fattningsförmåga. Men den finns där, den är verklig, och den är så vacker. Och jag känner den nu.
Syster Kearon: Varje gång jag får styrka att vara lite mer tålmodig än jag skulle ha varit annars, eller lite mer återhållsam än jag skulle ha varit annars, eller att göra ett bättre val – varje gång jag får styrka eller vägledning eller bara en liten maning här och där att bli lite bättre – för mig är det Jesu Kristi kraft och styrka som flödar från hans försoningsoffer. Att han har, som ni vet, rätt att visa oss barmhärtighet. Han har fått rätten att ge barmhärtighet och kraft från Fadern för att kunna ge oss sin styrka och sin kraft i och med det faktum att han led för er och för mig i den trädgården och på det korset. Och eftersom han var villig att göra det, och eftersom han fullföljde det ända till slutet, har han rätten och makten att skänka er sin styrka, och att ge er sin kärlek och sitt hopp.
Syster Kearon: I Moses bok läser vi att Guds skapelser är oräkneliga. Det finns inte en chans att vi skulle kunna räkna dem. Ändå säger han i Mose 1: ”De kan inte räknas för människor, men de är räknade för mig, för de är mina.” I kväll är ni 1 på 1 miljon, men i världen är ni 1 på 8 miljarder, ändå är ni räknade inför Gud. Han känner er. Ni är kända och älskade, och han är medveten om varje detalj i ert liv. Han vet vad ni heter, och han lämnar ”de nittionio” för att söka efter den enda. Om det är ni, om det är någon ni älskar, är 99 procent inte bra nog för Frälsaren. Han vill ha varenda en, och hans verk är inte fullbordat förrän alla tryggt har samlats in.
Äldste Kearon: Och om vi förstår en annan viktig sak gällande Frälsarens försoning, så kan det vara detta i 2 Nephi kapitel 9: ”Därför måste det nödvändigtvis finnas en obegränsad försoning – om det inte vore en obegränsad försoning kunde denna förgänglighet inte iklä sig oförgänglighet.” Jag är så tacksam för Jesu Kristi oändliga försoning och att vi alla kan samlas i kväll med den tro, kraft och kunskap som flödar därifrån.
Nu har vi ett budskap – ni har ett budskap från president Dallin H. Oaks. Och det är väldigt kortfattat. Det är ungefär en och en halv minut långt. Men när ni lyssnar på det, lyssna på det löfte han ger er.
President Dallin H. Oaks: Mina kära vänner, ett av de bästa tillfällena att lära, samlas och lyfta andra finner vi på institutet.
Vi lever i en tid när oväsen och förvirring är vanligt. Som kontrast lär ni er i institutet att skilja mellan sant och falskt, att bygga upp er relation med er himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus, få vägledning och att upptäcka svar på livets stora frågor, träffa andra som hjälper er fram längs förbundsstigen, och träffa andra som ni kanske väljer att dejta och gifta er med, samt att förbereda er för att älska och leda som Frälsaren.
Mina kära unga vuxna, jag uppmanar er att regelbundet komma till institutet. Jag ber er också att bjuda in vänner att ta del av samma välsignelser. Jag lovar att er tid i institutet ger er Frälsarens frid, glädje och gudomliga kärlek. I Jesu Kristi namn, amen.