President Jeffrey R. Holland: Lärare, lärjunge, vittne

En lydig pojke

Jeffrey Roy Holland föddes den 3 december 1940 i St. George, Utah – då en lantlig och ganska okänd stad i det sydvästra hörnet av delstaten.

”Jag hade en idyllisk barndom”, sa han. ”Jag växte upp med mer trygghet och obegränsad kärlek än jag kan föreställa mig att ett barn kan ha.”

Hans mor Alice härstammade från härdade pionjärer som slog sig ner i området kring St. George. Hans far Frank var det slags pionjär som vissa skulle säga hade arbetat sig upp från grunden. Han blev aktiv och inflytelserik i stadens affärer.

Av sin far, säger Deborah Holland Millett, ärvde hennes två bröder Jeff och Dennis sin irländska charm och kvickhet. Av sin mor, tillägger hon, lärde sig Jeff att ”alltid … ge osjälviskt till andra, utan att tänka på eller förvänta [sig] något i retur”.

Jeffs mor beskrev honom som en lydig pojke. ”Han gick alltid till kyrkan och skötte alltid sina prästadömsplikter”, sa hon.

När Jeff var ung gav hon honom en gång tillstånd att gå på en fest under förutsättning att han kom hem senast 22.00. Den kvällen under festen tittade han på klockan för att se vad den var. När han insåg att det bara var en kvart kvar innan han skulle vara hemma, sprang han hela vägen så att han kunde komma hem i tid. Denna beslutsamhet att hålla sitt ord införlivades i hans karaktär.

För Jeff var idrott ”det roligaste jag visste när jag växte upp”. Han var med i Dixie High Schools delstatsmästerskapslag i amerikansk fotboll och basketboll år 1958. Han spelade också baseboll och tränade löpning. Senare blev han medkapten för basketbollaget på Dixie College (nu Utah Tech University) som vann ett konferensmästerskap.

Efter high school kallades han att verka i den Brittiska missionen. Han såg tillbaka på sin verksamhet där som ”den stora andliga vändpunkten i mitt liv – den verkliga början” på mogen tillväxt i evangeliet. Hans andre missionspresident, äldste Marion D. Hanks i de sjuttios kvorum, ”lärde mig älska skrifterna, särskilt Mormons bok”, mindes president Holland. ”Han hade ett djupgående inflytande i mitt liv.”

Före sin mission hade president Holland för avsikt att bli läkare. Men, sa han, ”jag kom hem från missionen övertygad om att Gud ville att jag skulle bli lärare”.

Många år senare, efter hans kallelse till de tolv apostlarnas kvorum, sa hans bror Dennis att kallet inte kom som en överraskning. ”Allt som Jeff någonsin önskat sig var att få undervisa om evangeliet i ett klassrum”, sa han. ”Jag var alltid säker på att Herren hade samma mål i tankarna för honom, men att skalan på klassrummets storlek och antalet elever var mycket större än Jeff föreställde sig.”

”En perfekt maka”

Genom idrotten lärde Jeff känna Patricia Terry, en hejarklacksledare i deras high school. De dejtade under sina sista två år på high school och efter hans mission tog de upp förhållandet igen.

Jeffrey och Patricia Holland gifte sig i templet i St. George den 7 juni 1963. Han räknade alltid hennes tro, andlighet och stora människokärlek bland de stärkande inflytandena i sitt liv. ”Jag känner ingen som haft en renare, mäktigare och starkare tro än hon”, sa han.

Andra lade märke till deras synergistiska andliga styrka som par.

President James E. Faust (1920–2007), andre rådgivare i första presidentskapet, var en nära personlig vän. Han kommenterade en gång att president Hollands ”djupa andlighet är förenad med en ovanlig känslighet” som gjorde att han kunde se eller känna sådant som andra kanske inte uppfattar. Äldste Holland ”stärker och lyfter … alltid människor och drar dem till sig. Han har den underbara förmågan att få människor att känna sig som om de är hans allra bästa vänner.”

Dessutom, sa äldste Faust, ”hör äldste Holland ihop med syster Holland. Hon är en perfekt maka till honom. De utgör ett exemplariskt par.”

När Jeff närmade sig sin examen från Brigham Young University år 1965 fick han tillfälle att undervisa halvtid på universitetet följande år, samtidigt som han arbetade på sin masterexamen. Efter att ha undervisat det året tackade han ja till en tjänst i kyrkans utbildningsverksamhet för att undervisa vid religionsinstitutet i Haywardområdet i Kalifornien. Följande år utsågs han till chef för institutet i Seattle i Washington där han framgångsrikt fick kontakt med unga människor.

Medan han undervisade där insåg han snabbt att en varaktig yrkesbana skulle kräva en doktorsgrad. Det ledde till att familjen flyttade till New Haven i Connecticut så att han kunde gå på Yale University. Under sina sista år berättade han ofta vad han lärde sig när han gick på Yale – och de flesta lärdomarna var inte akademiska. Som mästerlig och inspirerad lärare använde han dessa lärdomar från livet för att undervisa om evangeliets principer.

I ett generalkonferenstal i oktober 1999 berättade president Holland om den svidande början på denna resa till Connecticut 30 år tidigare. Familjen Holland påbörjade resan i St. George med en gammal bil, nästan utan pengar, med två små barn (ett av dem tre månader gammalt) och allt de ägde nedpackat i en liten släpvagn. Två gånger gick bilen sönder på samma ställe, bara 5,5 mil från S:t. George. Två gånger var han tvungen att gå till ett samhälle i närheten efter hjälp innan han fick veta att bilen inte skulle klara resan.

När han såg tillbaka föreställde president Holland sig vad han kunde ha sagt till sitt modfällda, misströstande yngre jag där han traskade längs landsvägen: ”Ge inte upp … Fortsätt att försöka. Det kommer hjälp och lycka … Det ordnar sig till slut. Lita på Gud och tro på det goda som ska komma.”

Sedan försäkrade han dem som har det svårt och söker Herrens hjälp eller välsignelser och undrar om de någonsin kommer att få dem: ”Vissa välsignelser kommer snart, andra kommer sent, vissa kommer inte förrän i himlen – men de kommer förvisso till dem som omfattar Jesu Kristi evangelium. Detta betygar jag personligen.”

President Holland såg sin och syster Hollands tid på Yale som en tid av intensivt lärande – i både den akademiska och den kyrkliga världen. Strax efter ankomsten till New England kallades han att verka i ett stavspresidentskap. Pat, som hade verkat som Hjälpföreningens president i deras studentförsamling, kallades också till Hjälpföreningens president i deras nya församling. Det som Jeffrey lärde sig under den här perioden kom att bli till stor användning när han senare verkade i ytterligare två stavspresidentskap och sedan som regionrepresentant.

”Det som jag verkligen fick var en utbildning i kyrkans styrelseskick”, sa han.

Efter att familjen Holland återvänt till Utah år 1972 kallades han att leda kyrkans nya Melkisedekska prästadömets gemensamma utbildningsförening, där han hade ett nära samarbete med äldste James E. Faust och äldste L. Tom Perry i de tolv apostlarnas kvorum, tillsammans med äldste Hanks. År 1974 utsågs broder Holland till dekanus för religionsfakulteten vid Brigham Young University. Två år senare utsågs han till kyrkans utbildningschef. I den rollen ombads han år 1980 att leda en sökkommitté som skulle utse en efterföljare till Dallin H. Oaks, dåvarande rektor för BYU.

När broder Holland kallades till ett möte med första presidentskapet några dagar senare, antog han att mötet skulle handla om hans uppdrag i sökkommittén. Han blev minst sagt förvånad när han blev ombedd att efterträda rektor Oaks som nästa rektor för BYU.

Universitetet var ”en mycket kär plats för mig”, sa president Holland senare, på grund av andan han alltid kände där och det sätt på vilket BYU hade påverkat hans liv.

Fakulteten, personalen och studenterna tog snabbt till sig paret Holland. Syster Hollands erfarenhet i evangeliet, tillsammans med hennes anda av kärlek, visade sig bli till stor hjälp under de år då paret Holland arbetade som ett team på BYU. I det som på campus kärleksfullt kom att kallas ”the Jeff and Pat Show”, gav de vid början av varje skolår varma och kloka andliga råd som påverkade mångas liv. En del av dessa tal på BYU kom att bli landmärken i hans evangelieundervisnings geografi.

I en intervju efter sitt första år som rektor på BYU berättade han att han upptäckt många goda sidor av skolan som skulle kunna slipas som en dyrbar ädelsten. Men han betonade att slipningen behövde utföras med blicken på excellens på en bred front. Moralisk excellens, sa han, måste genomsyra utbildningen. Kanske ingen annan universitetsrektor kunde säga att en del av hans skolas uppdrag var att bidra till ”upphöjelse och evigt liv för de män och kvinnor som kommer hit”. Många år senare sa han att BYU:s storhet inte låg i dess fina fysiska belägenhet, dess akademiska rang eller dess idrottslag, utan i dess människor.

Rektor Holland ställdes inför prövningar och utmaningar under sitt ledarskap på BYU. Han kallades att gå i spetsen för en kampanj för att samla in 100 miljoner dollar till universitetet, och han var ofta måltavla för förtal och kritik från motståndare till BYU Jerusalem Center när det höll på att byggas under senare halvan av 80-talet. Men projektet innebar ett mycket uppskattat umgänge med president Howard W. Hunter (1907–1995), dåvarande president för de tolv apostlarnas kvorum, och återigen med äldste Faust. Den andliga handledning han fick var ovärderlig.

Kallad till de tolv

När det blev Jeffrey Hollands tur att avlösas som rektor för BYU kallades han den 1 april 1989 till de sjuttios första kvorum. Fem år senare, den 23 juni 1994, kallades han till de tolv apostlarnas kvorum. Den kallelsen fick honom att känna djup förundran och tacksamhet.

”Naturligtvis är min största hänförelse och den mest glädjefyllda insikten … att jag har tillfället, som Nephi kallade det, att ’[tala] om Kristus … [glädjas] i Kristus … [predika] om Kristus …[och profetera] om Kristus’ (2 Nephi 25:26) varhelst jag befinner mig och med alla jag kommer i kontakt med tills jag dragit mitt sista andetag”, sa han under kyrkans generalkonferens i oktober 1994. ”Förvisso kan det inte finnas något högre ändamål eller något större privilegium än att få vara ett ’[särskilt vittne] om Kristi namn i hela världen’ (Läran och förbunden 107:23).”

En lärorik upplevelse som president Holland fick i sitt ämbete var ett unikt uppdrag som han delade med president Dallin H. Oaks.

I augusti 2002, på ett specialuppdrag från första presidentskapet, tog dåvarande äldste Hollands uppdrag som apostoliskt vittne honom till Chile, där han under två år bidrog med ledarskap och utbildning. Dåvarande äldste Oaks fick samtidigt samma uppdrag i Filippinerna.

”Äldste Holland såg som sin främsta uppgift att vara ett exempel på vikten av att leda på Herrens sätt”, står det i en historisk redogörelse. ”Han hjälpte till att utbilda nya ledare och övervakade omorganisationen, nedläggningen och sammanslagningen av hundratals församlingar och dussintals stavar. Omorganisationen och utbildningen var nödvändig på grund av kyrkans snabba tillväxt i landet. Hans ledarskap stärkte enheterna och förberedde kyrkan i Chile inför framtiden.”

Han knöt också viktiga kontakter åt kyrkan genom att bli vän med chilenska styresmän, inklusive landets president och hans hustru, med vilka kyrkan genomförde humanitära projekt. När hans uppdrag i Chile tog slut var det svårt för honom att ta avsked.

”Det här ögonblicket – den här konferensen – det är mycket svårt för mig”, sa han i början av ett avskedstal på en regionkonferens den 11 juli 2004. På spanska, som han kämpat i mer än två år för att lära sig, sa han till de heliga i Chile: ”Jag visste inte att jag skulle komma att älska er så mycket … Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta.”

Sedan, på engelska med hjälp av en tolk, delade han med sig av sin vision för kyrkans framtid i deras land, ”inte från en besökare”, sa han, för ”jag är chilenare”. Han talade om ett ”mirakel” som skulle äga rum ”i hemmen” i Chiles framtid – en framtid fylld med andlig styrka från rättfärdiga chilenska prästadömsbärare, systrar och ungdomar som införlivar lydnad till evangeliets principer i sitt liv.

”Vi är inte i kyrkan för egen del”, tillade han. ”Vi är här för dem som kommer efter oss.”

Familjelivet

President Hollands gladlynta, positiva, öppna personlighet visade sig i allt han gjorde, men han lyckades till stor del hålla sitt familjeliv privat. Hans barns berättelser och betraktelser visar dock att han även i familjesammanhang var en skicklig lärare.

Paret Holland fick tre barn: Matthew, Mary Alice (McCann) och David. Alla hade de blivit vuxna när deras far kallades som apostel. Mary Alice och David minns båda sin fars villighet, under deras uppväxtår, att göra uppoffringar för sina barn. Mary Alice sa att han alltid noggrant planerade far-och-dotterträffar som han visste att hon skulle tycka om, även om han själv inte skulle föredragit aktiviteterna. David minns den gången då hans far tog ledigt från sitt upptagna schema för en utflykt på tu man hand med sin yngste son.

Ständigt utgjorde hans kunskap och vittnesbörd om vår himmelske Fader och hans plan en del av hans undervisning i familjen.

Matthew berättade om en upplevelse han hade med sin far som lärde honom något om uppenbarelse. Under en utflykt körde de vilse på en mindre väg på vägen hem. Det började mörkna när de kom till ett vägskäl och de kom inte ihåg vilket håll som var rätt. President Holland föreslog att hans son skulle be. Efteråt frågade han Matt vilken väg han trodde de skulle ta. Matt svarade att de skulle köra till vänster och president Holland sa att kan kände samma sak.

Efter att de följt riktningen de var överens om, tog vägen slut inom 10 minuter och de tvingades återvända till vägskälet där de i stället tog till höger. Matt tänkte en stund och frågade sedan sin pappa varför Herren gav dem ett svar som ledde dem på fel väg. Hans pappa svarade att det kanske var det snabbaste sättet för Herren att tala om för dem vilken väg som var fel. Den andra vägen var de inte bekanta med, men de kunde tryggt köra vidare med vetskap om att det var den rätta vägen.

Några av Matts käraste minnen är de stunder familjen umgicks vid middagsbordet.

”Varje kväll var ett slags hemafton fylld av skratt, komplimanger, intressanta samtal, vittnesbörd, undervisning och kärleksuttryck”, säger han. ”Man visste att pappa var lyckligast när han var hemma tillsammans med sin familj.”

President Holland och hans familj hade senare orsak att sörja när syster Holland gick bort den 20 juli 2023. Under hennes begravning kallade president Holland henne ”den bästa kvinna jag någonsin känt”. Han tillade: ”Hon var allt som en livskamrat kan vara i den här världen, och jag tackar Gud för att vi kommer att ha varandra i nästa värld.”

Ett apostoliskt vittne

President Hollands varma tal som generalauktoritet är kända och uppskattade av kyrkans medlemmar. Hans starka vittnesbörd om Jesu Kristi försoning och Frälsarens kärlek ger tyngd åt var och en av dem.

”Denna förtröstan på Guds barmhärtiga natur är själva kärnan i det evangelium som Kristus lärde ut”, sa han. ”Jag vittnar om att Frälsarens försoning inte bara lyfter bort våra synder, utan också bördan av besvikelser och bedrövelser, våra hjärtesorger och vårt missmod.”

Vid ett annat tillfälle sa han: ”Må vi förkunna att vi än mer är Herren Jesu Kristi lärjungar, inte bara med tomma ord och inte endast under bekvämlighetens enkla tid, utan i handling och mod och tro, även då vi står ensamma och när vårt kors är tungt att bära.”

Han bar också detta vittnesbörd: ”Vårt enda hopp om sann fullkomning ligger i att ta emot den som gåva från himlen – vi kan inte ’förtjäna’ den. Således möjliggör Kristi nåd inte bara vår frälsning från sorg, synd och död, utan också frälsning från vår ständiga självkritik.”

President Holland fokuserade ständigt på att hjälpa sina lyssnare förstå Frälsarens centrala roll i vår Faders plan: ”Om Jesus – hans namn, hans lära, hans föredöme, hans gudomlighet – kan stå i centrum för vår tillbedjan, så förstärker vi den stora sanning som Alma en gång lärde: ’Det finns mycket som ska ske. [Men] se, det finns en sak som är viktigare än allt annat – … Återlösaren [som] ska leva och komma bland sitt folk’ [Alma 7:7].”

Hans vittnesbörd om Jesus Kristus var ofrånkomligt länkat till hans vittnesbörd om profeten Joseph Smith och Mormons bok. Kraften i den boken bidrog till att forma hans undervisning och hans liv:

”I [min] roll som vittne vill jag förkunna att de andliga upplevelser och heliga bekräftelser som jag har fått rörande Frälsaren och hans återställda kyrka från början kom till mig när jag som ung man läste Mormons bok …

Sanningen i Mormons bok – dess ursprung, dess lärdomar och omständigheterna kring dess framkomst – är avgörande för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas äkthet …

Mormons bok bekräftar vår ännu högre och mer upphöjda tro på att Jesus är Kristus, den levande Gudens Son, världens Frälsare och Återlösare.”

Även om president Jeffrey R. Hollands röst har tystnat kan de som någon gång hört eller läst hans vittnesbörd om Herren och Frälsaren Jesus Kristus aldrig glömma det – precis som de aldrig kommer att glömma hans kraftfulla tal.