Kristus och Gamla testamentets kultur

Efter Jesu lidande i Getsemane möttes han av Judas och ”ett antal av översteprästernas och fariséernas tjänare [som] kom dit med facklor, lyktor och vapen”. (Joh 18:3) Jesus underkastade sig en kränkande behandling när han lät pöbelhopen ta honom och binda honom. (Se Joh 18:12.)

Johannes vittnesbörd beskriver inte hur Jesus blev bunden, men äldste Bruce R McConkie i de tolv apostlarnas kvorum (1915–1985) kom med en värdefull insikt när han sade att Jesus sedan ”leddes bort med ett rep om halsen som en vanlig brottsling”.¹ Den detaljen finns inte med i evangelierna utan måste därför tillskrivas den profetiska insikten hos en man som understötts som profet, siare och uppenbarare.

Repet runt Frälsarens hals påminner om hur man band en vanlig brottsling. Det påminner också om ett vanligt bruk i dag i det heliga landet där får eller getter leds till slaktaren med rep runt halsen. Det bruket har sina rötter i Gamla testamentets värld. Gamla testamentet förebådar den händelsen i Jesu liv då Jesaja profeterar att Messias ”blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas.” (Jes 53:7)

I Tredje Moseboken kan vi läsa om en religiös sedvänja som innebar att man flådde en ungtjur efter att ha slaktat den: ”Han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte … Sedan skall han flå brännoffersdjuret.” (3 Mos 1:5–6)

Att flå betyder här uppenbarligen att man drar skinnet av djuret. Den som förrättade offret eller en medlem av prästadömet drog skinnet av det döda offerdjuret. Det hebreiska ordet psht, som översattes med ”att flå”, betyder vanligtvis ”att ta av kläder”. (Se 1 Mos 37:23; 1 Sam 19:24; Hes 16:39; 44:19.)

Flådda offerdjur var symboler för Jesus Kristus. Jesus blev bryskt avklädd — man tog av honom kläderna och ”livklädnaden” — innan han korsfästes:

”Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade dem i fyra delar, en åt varje soldat. Också livklädnaden tog de. Men den var utan sömmar, vävd i ett enda stycke, uppifrån och ända ner.

Därför sade de till varandra: ‘Vi skall inte skära sönder den utan kasta lott om vem som skall få den.’ Ty Skriften skulle uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.” (Joh 19:23–24)

President Spencer W Kimball (1895–1985) skrev: ”Hur måste han inte ha lidit då de skamligt slet av honom hans kläder och i stället satte på honom den röda manteln!”²

Sedvänjan att flå offerdjur förebådade gisslandet av Jesus. Jesus hudflängdes i samband med att han ställdes inför den romerske landshövdingen Pontius Pilatus. (Se Matt 27:26.) Kanske syftade Petrus på gisslandet av Jesus eller de efterföljande såren i Frälsarens händer och handleder när han skrev att Jesus bar våra synder ”i sin kropp”. (1 Petr 2:24) Jesaja hade profeterat om gisslandet mer än sju århundraden tidigare. Han skrev om Frälsaren: ”Jag höll fram min rygg åt dem som slog mig.” (Jes 50:6)

Flera skriftställen i Gamla testamentet talar om ett slags bröd som åts av tempelbesökare eller brändes på altaret tillsammans med offerdjuren. (Se 2 Mos 29:2; 3 Mos 2:4; 4 Mos 6:15.) På hebreiska kallas brödet halah (plural halot) och väcker tanken på ”genomborrat” bröd (från en hebreisk rot hll, ”att genomborra”). På andra ställen i skrifterna syftar den hebreiska roten (hll) på genomborrande, särskilt på någon som genomborras av ett svärd eller en pil. (Se 1 Sam 31:3; Klag 4:9.)

Vi vet inte varför det här brödet hette halah, men man gjorde kanske hål i degen innan den lades i ugnen. Det ”genomborrade” brödet kan mycket väl vara en symbol för Jesus Kristus, som kallades ”livets bröd” (Joh 6:35) och som genomborrades på korset. (Se Joh 19:34.) Både Jesaja och psalmisten profeterade om att Jesus skulle genomborras som en del av försoningen: ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull.” (Jes 53:5) ”Mina händer och fötter har de genomborrat.” (Ps 22:17)

Precis som ”genomborrat” bröd var en viktig del av det forntida offersystemet, har heliga under den första kristna tidsperioden och i vår tidsutdelning använt brutet bröd som en påminnelse om Kristi offer. Vi minns att Jesus själv bröt sakramentsbrödet som symbol för sin brutna kropp. Matteus skrev: ”Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ‘Tag och ät. Detta är min kropp.’” (Matt 26:26)

Att det brutna brödet är en symbol för Jesu brutna kropp visas genom uttalanden av nutida profeter, bland annat president John Taylor (1808–1887): ”Jag finner nöje i att träffa de heliga. Jag tycker om att bryta bröd med dem till åminnelse av vår Herres och Frälsares Jesu Kristi utgivna kropp, och även att dricka ur bägaren till åminnelse av hans blod som utgjutits.”³

Det forntida offersystemet hade flera regler som rörde oljan av stötta oliver — en ”olja som tillverkades genom att man slog eller stötte oliverna i en mortel”.⁴ I det dagliga offret i templet ingick till exempel två lamm, en dryck och mjöl som blandats med olja av stötta oliver. (Se 1 Mos 29:40; 4 Mos 28:5–6.) De här tre offren — lammen, drycken och mjölet blandat med olja — offrades som ”ständigt återkommande brännoffer varje dag”. (4 Mos 28:3)

Olja av stötta oliver användes också i tempellamporna som gav ljus åt alla som tjänade i templet. Gud befallde Mose: ”Du skall befalla Israels barn att bära fram till dig ren olja av stötta oliver till ljusstaken, så att lamporna kan sättas upp dagligen.” (2 Mos 27:20)

I Mormons bok förkunnade Abinadi: ”Han är världens ljus och liv, ja, ett ljus som är oändligt, som aldrig kan förmörkas.” (Mosiah 16:9) Alltså var det lämpligt att använda oljan av stötta oliver i lamporna för att ge ljus i templet, precis som Kristus ger ljus åt hela världen.

Oljan av stötta oliver har också en annan anknytning till Jesus Kristus. Oljan av stötta oliver har beskrivits som ”fin och kostbar”⁵ och skattades högt, högre än olivolja som tillverkades på andra sätt, till exempel med en olivpress. Oljan av stötta oliver användes för att den symboliserar Frälsaren på två viktiga sätt: För det första är han den Smorde eller den som smorts med olivolja. Han kallas Kristus och Messias, som betyder den smorde (med olivolja) på grekiska och hebreiska. För det andra representerar olja av stötta oliver upplevelsen Jesus hade bara några timmar före sin död på korset: Man slog, knuffade och stötte honom. Matteus, Markus och Lukas ger följande vittnesbörd:

”Och de spottade honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Andra gav honom piskrapp.” (Matt 26:67)

”Några började spotta på honom, band för hans ögon och slog honom … Och rättstjänarna tog emot honom med hugg och slag.” (Mark 14:65)

”De män som bevakade Jesus hånade honom och slog honom.

De höljde över honom och sade: ‘Profetera! Vem var det som slog dig?’” (Luk 22:63–64)

President Kimball skrev följande om den här händelsen: ”Med stilla, behärskad, gudomlig värdighet fann han sig i att de spottade honom i ansiktet. Han förblev lugn och samlad. Intet vredgat ord kom från hans läppar. De slog honom i ansiktet och misshandlade hans kropp. Ändå stod han orubbligt fast.”⁶

Jesaja hade sju århundraden tidigare profeterat om den här ondskefulla behandlingen av Jesus Kristus: ”Jag höll fram min rygg åt dem som slog mig och mina kinder åt dem som ryckte ut mina skäggstrån. Jag dolde inte mitt ansikte för hån och spott.” (Jes 50:6)

Handpåläggning på vissa offerdjurs huvuden var en viktig del av det forntida offersystemet. Olika personer deltog i handpåläggningen, bland annat följande:

• Enskilda israeliter: ”När någon bland er vill bära fram ett offer åt HERREN … skall [han] lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud, och det blir då välbehagligt och till försoning för honom.” (3 Mos 1:2, 4)

• Äldster: ”Och de äldste i menigheten skall lägga sina händer på tjurens huvud inför HERRENS ansikte.” (3 Mos 4:15)

• Ledare: Ledaren ”skall lägga sin hand på bockens huvud”. (3 Mos 4:24)

• Enskilda bland folket: ”Någon av folket … skall lägga sin hand på syndoffersdjuret.” (3 Mos 4:27, 29)

• Överstepräster: ”Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud.” (3 Mos 16:21)

• Leviter: ”Och leviterna skall lägga sina händer på tjurarnas huvuden … för att bringa försoning för leviterna.” (4 Mos 8:12)

Herren befallde handpåläggning för olika offer, bland annat brännoffer, gemenskapsoffer och syndoffer. (Se 3 Mos 1:4; 3:1–2; 4:3–4; 24:10–16.)

Handlingen att lägga händerna på offerdjur undervisar om lagen om ställföreträdande eller om myndigheten att handla i någon annans ställe. I det här fallet överförs folkets synder symboliskt sett på djurets huvud. Eller, som en bibelforskare har sagt: ”[Handpåläggningen] identifierar syndaren med offerdjuret som ska slaktas och symboliserar offrandet av syndarens eget liv.”⁷ Symboliken i handpåläggning i samband med djuroffer beskrivs i Tredje Moseboken 16:21–22, där översteprästen överför Israels synder och missgärningar på bockens huvud:

”Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud …

[Och] bocken skall bära alla deras missgärningar.”

Offerdjuren var naturligtvis symboler och sinnebilder för Jesus Kristus, som bar våra synder och missgärningar innan han dog på korset.

Insikter i Gamla testamentets kultur kan hjälpa oss att reda ut vad texten i Gamla testamentet verkligen betyder. Det gäller särskilt sådant som pekar på och fokuserar på Jesus Kristus. Ett noggrant studium av den här viktiga skriftsamlingen ger oss större uppskattning av Frälsaren, hans eviga offer och av dem som såg fram emot hans födelse.