Min servicemission: Att bli Herrens händer

När jag fyllde 18 sa min biskop att missionärstjänst skulle vara något av det svåraste jag någonsin kunde göra, men också något av det bästa jag kunde uppleva. Efter mycket begrundan och bön bestämde jag mig för att göra det.

Jag fick uppdraget att tjäna i Kalifornien i USA. När jag väl var där kunde jag trots alla mina ansträngningar knappt säga ett ord på någon lektion. Min missionspresident sa att jag skulle börja med att le mot andra. Det här verkade så enkelt, men ändå var det något jag inte gjorde än. När jag började försöka kändes det bra att le och inbjuda Anden genom att vara glad.

Efter sex månader hade jag fortfarande det kämpigt. Jag hade en önskan att utföra Herrens verk, men att prata med andra hela dagarna kändes omöjligt för mig.

Efter att ha pratat med mina ledare kom vi fram till att jag inte var på rätt plats för mig. Min missionspresident erbjöd mig sedan en möjlighet jag inte kunde tacka nej till: möjligheten att verka som servicemissionär. Utan att tveka sa jag genast ja.

Trots att jag inte visste allt som låg framför mig visste jag att jag fortfarande kunde tjäna min Gud.

Nu, som servicemissionär, hjälper jag fortfarande andra att komma till Kristus genom att tjäna kärleksfullt så som Frälsaren skulle göra. Jag verkar på ett center för humanitär hjälp, i biskopens förrådshus, i templet och hjälper till och med till att undervisa en musikkår på en high school.

När du undervisar om evangeliet delar du med dig av Herrens ord, och när du tjänar andra är du Herrens händer. I vilket fall som helst inbjuder du fortfarande andra att komma till Kristus och tjänar genom den Helige Andens kraft.