Jesusbarnet

Foto: Cristy Powell

Ett år hade jag ett litet jobb under flera eftermiddagar för att spara ihop lite pengar till en julkrubba. Jag köpte ett mycket billigt set som kom med ett litet trästall. Figurerna föreställde barn utklädda som vid Jesu födelse. De var cirka åtta centimeter höga och gjorda av vitt porslin. Jag valde just det setet eftersom vi hade två små pojkar: Caleb som var tre år och Josh som bara var drygt ett år.

Jag tog hem julkrubban och ställde den försiktigt på bordet i vårt vardagsrum. Caleb ville genast se den nya krubban. Jag förklarade tålmodigt för honom hur ömtålig varje bit var och att han inte fick röra den, utan bara titta på den med ögonen. Jag tog en stund till att peka ut Josef med herdestaven och Maria på knä bredvid krubban där Jesusbarnet fanns. Där fanns en liten ängel, tre vise män och en herde med två små lamm. Jag placerade försiktigt varje figur på sin plats. Sedan lutade Caleb och jag oss tillbaka och beundrade stolt vår nya dekoration.

Nästa morgon hann Caleb före mig nerför trapporna. Ungefär en kvart senare följde jag efter honom ner och stannade för att titta på min nya skatt på väg in i köket. Jag blev förvånad när jag såg att den var i fullständig oordning! Alla figurerna hade pressats ihop i stallet. Det verkade inte finnas någon rim och reson bakom placeringen och jag förstod att Caleb måste ha varit inblandad.

Jag lade försiktigt tillbaka figurerna på plats och gick för att hämta Caleb. Återigen förklarade jag tålmodigt hur viktigt det var att inte röra de små figurerna, för de kunde gå sönder. Caleb var ett sådant lydigt barn – det hade han alltid varit – och jag visste att det inte skulle hända igen.

Döm om min förvåning när jag gick nerför trapporna nästa morgon och fann krubban i samma oordning som föregående morgon. Den här gången gick jag och hämtade Caleb direkt. Jag ställde honom framför den oorganiserade julkrubban och frågade: ”Rörde du vid krubban?” Han tittade upp på mig med sina runda blå ögon och svarade: ”Ja.”

”Kommer du ihåg att du inte får röra mammas krubba?” frågade jag. Återigen var svaret detsamma: ”Ja.”

”Varför rörde du den då?” frågade jag.

”Därför att de inte kan se Jesus”, var hans enkla svar.

Jag tittade noga på krubban och insåg att det kanske fanns en viss ordning i oordningen. Hans klumpiga små händer hade försökt ställa varje figur i en cirkel runt den viktigaste delen av setet – barnet i krubban. Där de trängdes i det lilla stallet hade alla perfekt sikt över barnet. Alla kunde se Jesus.

Det var en djupgående tankeställare.

Naturligtvis förblev vår krubba så under resten av julen, och så har den varit varje år sedan dess.

Intressant nog rörde Caleb aldrig uppsättningen igen när var och en av figurerna omsorgsfullt hade placerats i en cirkel runt barnet. Han var nöjd med uppställningen. Den viktigaste personen hade hamnat i fokus.

Var är ditt fokus den här julen?

Kan du se Jesus?